Igår satt jag och pratade med Katrin här hemma hos mej.. Jätte trevligt!

Sen kollade Katrin på lite kort vi tog förra sommaren då Tekkla var nyfödd och vi gick upp till Roxettes uppfödare för att ta ett generations kort på Roxettes mamma Linda och Roxette och Tekkla. Även kort på uppfödarna Leif och Kerstin!

Då hade Katrin hört att Leif gått bort.. jag trodde ändå inte henne hur mycket jag än litar på henne, ville inte tror att det var sant!

Jag vet att han varit riktigt dålig och låg nere i Lund och kämpade för sitt och hans anhörigas liv.!

När Katrin gått hem ringde jag pappa och mamma om dom visste.. men ingen visvligare ste så därför tyckte mamma att jag skulle ringa Kerstin, vilket jag gjorde!

Hörde att allt inte var som det skulle med Kerstin och då berättade hon...

Jag som ska stötta henne med detta bröt själv ihop...

Han ade inte dött av sjukdommen utan av två hjärnblödningar!

Tänk så tapper han var, han vägrade ge sig!

Efter att jag samlat mej en timme ungefär bestämde jag mej för att åka upp till Kerstin.

Vi kramade varandra och då börja vi båda gråta.

Fan allt känns så märkligt. Var beredd men ändå inte. Saknar honom!

Han gar alltid trott på mej och mina höga tankar om hästarna och han har också alltid sagt att hans finns vid Roxette sida, det har han verkligen!

Alltid har han kommit fram med något gott till henne när vi ridit förbi!

Trevligare människa får man leta efter... Alltid haft ett gott skratt och alltid satt hästarna i första hand!

Han var så mån om dom alla, hade framför allt ett gott öga för min prinsessa!

Kerstin också givetvis...

Men nu känns allt tråkigt jobbigt och orättvist..

En sak är säker- Roxette ska bli frisk för din skull Leif!!!

Det lovar jag både dej och Kerstin!

Nu är Kerstin själv men det ska jag se till att han inte bli, om jag så ska upp mitt i natten för hennes skull ska jag minsann det! Detta är inte rättvist...

Jag älskar er Kerstin och Leif, och Leif vi syns en dag det lovar jag dej! Då ska jag berätta hur det gick med mitt sm!!!

Saknar dej!!

Himlen är oskyldigt blå.... kvar lyster ett hjärta av guld och jag vet vem det står för!

Ja det kan man verkligen säga för i så fall hade det nog inte gått så bra igår!

Var nere i Löberöd med Roxette igår..

Jag kännde mej ganska så stark tills vi hade ca 1mil kvar då brast allt igen!

Mina nerver håller inte för sånt här när det gåller ens bästa vän och sin livskamrat!

Men som jag lovat- ska jag inte ge upp vi ska fixa detta!!!

Ställde in Roxette i stallet och hon ställde sig vid fönstret och solade sig lite i det härliga vädret som var i skåne landet igår:) kvart över 12 så sa Lisa att vi kunde komma ut.

Vi började att springa med henne igen, förra gånger 2grade halt igår 1grad halt!!!:) Hon är betydligt piggare tycker jag hon lyfte hur lätt som helst på benet. Och nu när det inte är is gata ha vi kunnat vara ute och gått.Tack vare att jag inte gett upp framför allt att Roxette inte gett upp visade det resultat!

Skickade till Petra helt överlycklg, och hon lika så..

Mamma skrek i telefonen a lycka och jag var stum.... Var nästan för bra för att vara sant!

Men andra sprutan igår och det gick bra bara hon slipper se den- sådan matte sådan häst!

När vi åkte hem sa jag till pappa att jag  inte önskar mej något i födelsedags pressent u´tan att det här räcker för jag ska vara nöjd!

Ner om två veckor igen och förhoppningsvis sista sprutan då!

Kunde inte bli bättre till min födelsedag (idag!).....

Tack alla snälla för alla gratulationer idag och framför allt stöd jag fått med min polle.

Som sagt nu ger vi inte upp utan förtsätter att kämpa på!